omduintevisste

Att hästens välbefinnande kommer i första hand är en självklarhet för alla hästintresserade.

Hästen i stallet är helt utlämnad till människans välvilja. Den kan inte fodra, rykta eller motionera sig själv.
För att må bra behöver den skötsel och omvårdnad av kunniga människor på regelbundna tider, sju dgar i veckan. Det spelar ingen roll om det är julafton, nyårsdagsmorgon, om kompisarna har fest eller om jag är trött. Hästen måste skötas. Som ansvarig kan jag inte "stänga butiken" och komma tillbaka när jag har tid och lust. Har man valt hästar som yrke eller hobby har man valt en livsstil.
Hästen måste få sina grundbehov tillgodosedd för att må bra, och man kan inte komma undan med argument som att man inte har tid, lust eller råd. Hela tiden finns frestelsen att fuska: att bortse från att hästen är lerig efter
vistelsen i hagen när bussen går om 5 minuter, att morgonfodra en halvtimme senare, att laga staketet i morgon -
"han går nog inte ut", att fodra med höet som kanske inte är så bra osv.
I situationer som dessa ser man vilka som verkligen sätter hästens välbefinnande i centrum även när det är svårt.
Har man tid att rida eller köra måste man ha tid att sköta. Annars har man inte förutsättningarna att ha häst.
Omtanke om hästen måste kombeneras med kunskap. Annars kan välviljan mot hästen bli missriktad. Mår hästen bättre av att ha tre täcken i stället för ett? Trivs hästen bättre om den får gå åtta timmar i vinterkylan i sin lilla
rasthage  i stället för två? Har den här hästen verkligen så speciella behov att den inte kan ha samma foderstat
som alla andra i stallet utan måste ha helt andra fodermedel och dubbelt så mycket strö? Mår hästen bäst av boxvila vid minsta misstanke om att något kan vara fel?

Ridklubben som driver ridskola har inte bara ansvar för hundratals vetgiriga barn och ungdomar. Den har också ett självklart ansvar för hästarnas omvårdnad. En förutsättning för att kunna sätta hästen i centrum av sin verksamhet är att ha yrkesskicklig personal. Det duger inte att ha gratisarbetande klubbmedlemmar eller outbildad beredskapsarbetare som ansvarar för hästhållningen.
Den fina, nybyggda anläggningen är inte det viktigaste. Grunden i verksamheten är yrkeskunnig personal. Även den ridklubb som driver sin verksamhet i form av ideell förening måste ha råd att anlita yrkesskickliga personer.

Att anställa kunniga människor är den bästa investering man kan göra. De köper hästar som håller. De kan fodra rätt. De hanterar hästarna så att det inte inträffar skador.

I trav- eller galoppstallkan man ibland följa tränarnas uppgång och fall. Hur kommer det sig att förra årets
framgångar inte infinner sig medan det är tvärtom för granntränaren? Är det helt enkelt så att den skicklige,
ansvarsfulle förstemannen eller arbetsjockeyn har bytt arbetsgivare?


En del tror att man kan välja ut godbitarna, som ridningen och körning, och överlåta de dagliga rutinerna till någon
annan. De har sett sina idoler - Kyra K, Malin B eller Erik A - i framgångsrika situationer på tävlingsbanan och
tänkt "Sån vill jag också bli." Vad de har sett är resultatet av en mycket hårt och disciplinerat arbete, som till
95 procent består av vardagligt slit i ur och skur. De har sett ytterst målmedvetna människor som, tack vare att de aldrig fuskar, nått världstoppen i sin sport och sitt yrke.


Jag tar mycket av min information från "hästhållning i praktiken" som finns att köpa. Den är en av böckerna vi hade i skolan och den är bra, tycker jag i alla fall.
Jag börjar nu väldigt lätt med att ta denna texten från boken, för det är något som rör alla inom ridsporten.
Håll koll, det kommer mer så fort jag har tid :)