Hantera hästar
Man ska begära av alla hästar att dom ska vara lätta att handskas med. Under hela hästens liv i människans tjänst återkommer, år ut och år in, samma rutinmässiga hantering. Hästen ska gå att binda upp. Den ska flytta sig vid anmaning. Den ska gå att leda, lasta, sko, klippa, rykta, bandagera, avmaska, rycka manen på osv.
Det är genom kontakten med människan som hästen lär sig och får ett "språk". Det betyder att hästen och skötaren förstår och ömsesidigt kan tolka varandras beteenden och reaktioner. Ju tidigare man börjar hantera hästen, desto bättre är det, och man ska helst göra det regelbundet. Om fölet eller unghästen endast blir hanterad vid dom tillfällen då den kanske jäktade hovslagaren ska verka hovarna eller när den ska vaccineras eller avmaskas kan man fråga sig om detta ger den ett framtida förtroende och en lustkänsla för mänsklig hantering.
Man hör ofta människor säga "Det är bara en unghäst så jag kan inte ställa några krav." Den hästen blir det synd om. Den blir som ett barn som får växa upp och göra som det vill utan regler och gränser. När det till slut blir dags att göra hästen hanterbar är den stor och stark men förstår inte. Den uppfattar människan som underlägsen i rangordningen och tar inte rättelse. Om man inte har turen att flocken har uppfostrat hästen måste tyvärr människans missriktade välvilja sluta med en riktig "genomtagning", där hästen ganska hårdhänt och bestämt får veta vem som bestämmer.
Naturligtvis är det bättre att hästen tidigt får lära sig lyda och få förtroende för sin ledare, människan.
Det finns många vuxna hästar som rids, körs och tävlar och vars ägare eller skötare påstår att deras häst inte kan grundläggande hantering. "Min häst går inte att binda upp." "Min häst kan inte stå stilla när jag sitter upp." "Min häst går inte att lasta." Enligt min uppfattning är dom som gör sådana uttalande inte några riktiga hästmänniskor. Dom kan träna ridning eller körning varje dag och ställa stora krav på sin häst, men enkel grundhantering hoppar dom över. Så gör inte en riktig hästmänniska.
Om hästen exempelvis inte står stilla får man träna tills det fungerar. Vid all inlärning gäller det att upprepa momentet tills hästen förstår, accepterar och slappnar av. Hur man går till väga måste styras av orsaken till hästens beteende. Är hästen rädd, förstår den inte, är den ovillig eller bortskämd, har den ont? Det gäller att upprepa en gång, tio gånger, hundra gånger eller tusen gånger, att berömma när den gör rätt och att tillrättavisa när den gör fel. Det måste få ta den tid det tar; förr eller senare lär sig alla hästar. Om man undantagsvis är tvungen att "ta till hårdhandskarna" för att tillrättavisa hästen kan man ge den en armbåge i sidan men aldrig slå den mot huvudet. Det kan nämligen göra den huvudskygg för all framtid. Det blir aldrig något bra resultat om man okontrollerat tappar humöret. Det händer nog alla någon gång - en del oftare, andra mer sällan. Då är rådet: Räkna till tio eller, om det inte hjälper, avbryt övningen och börja om när känslorna har svalnat.
"What´s in the brain, goes down to the rein"
(Rein = tyglar/tömmar)
Det är genom kontakten med människan som hästen lär sig och får ett "språk". Det betyder att hästen och skötaren förstår och ömsesidigt kan tolka varandras beteenden och reaktioner. Ju tidigare man börjar hantera hästen, desto bättre är det, och man ska helst göra det regelbundet. Om fölet eller unghästen endast blir hanterad vid dom tillfällen då den kanske jäktade hovslagaren ska verka hovarna eller när den ska vaccineras eller avmaskas kan man fråga sig om detta ger den ett framtida förtroende och en lustkänsla för mänsklig hantering.
Man hör ofta människor säga "Det är bara en unghäst så jag kan inte ställa några krav." Den hästen blir det synd om. Den blir som ett barn som får växa upp och göra som det vill utan regler och gränser. När det till slut blir dags att göra hästen hanterbar är den stor och stark men förstår inte. Den uppfattar människan som underlägsen i rangordningen och tar inte rättelse. Om man inte har turen att flocken har uppfostrat hästen måste tyvärr människans missriktade välvilja sluta med en riktig "genomtagning", där hästen ganska hårdhänt och bestämt får veta vem som bestämmer.
Naturligtvis är det bättre att hästen tidigt får lära sig lyda och få förtroende för sin ledare, människan.
Det finns många vuxna hästar som rids, körs och tävlar och vars ägare eller skötare påstår att deras häst inte kan grundläggande hantering. "Min häst går inte att binda upp." "Min häst kan inte stå stilla när jag sitter upp." "Min häst går inte att lasta." Enligt min uppfattning är dom som gör sådana uttalande inte några riktiga hästmänniskor. Dom kan träna ridning eller körning varje dag och ställa stora krav på sin häst, men enkel grundhantering hoppar dom över. Så gör inte en riktig hästmänniska.
Om hästen exempelvis inte står stilla får man träna tills det fungerar. Vid all inlärning gäller det att upprepa momentet tills hästen förstår, accepterar och slappnar av. Hur man går till väga måste styras av orsaken till hästens beteende. Är hästen rädd, förstår den inte, är den ovillig eller bortskämd, har den ont? Det gäller att upprepa en gång, tio gånger, hundra gånger eller tusen gånger, att berömma när den gör rätt och att tillrättavisa när den gör fel. Det måste få ta den tid det tar; förr eller senare lär sig alla hästar. Om man undantagsvis är tvungen att "ta till hårdhandskarna" för att tillrättavisa hästen kan man ge den en armbåge i sidan men aldrig slå den mot huvudet. Det kan nämligen göra den huvudskygg för all framtid. Det blir aldrig något bra resultat om man okontrollerat tappar humöret. Det händer nog alla någon gång - en del oftare, andra mer sällan. Då är rådet: Räkna till tio eller, om det inte hjälper, avbryt övningen och börja om när känslorna har svalnat.
"What´s in the brain, goes down to the rein"
(Rein = tyglar/tömmar)
Utfodring del 4
Tumregler för utfodring
Med utgångspunkt från hästens vikt har man kunnat upprätta några enkla tumregler för hur man utfodrar:
* Vid normalt arbete bör hästens dagliga fodergiva av hö och kraftfoder vara ungefär 2kg per 100 kg kroppsvikt.
* Hästen ska ha minst 1,5 kg hö per 100 kg kroppsvikt. Om hästen står på bra halm, som den äter av, kan högivan reduceras något.
Begreppsförklaring
Protein - Kroppens byggstenar som underhåller och förnyar hästens celler.
SMR - Smältbart råprotein, dvs den del av proteinet som hästen kan tillgodogöra sig.
Energi - Kroppens bränsle; behövs för att underhålla livsfunktioner, tillväxt och arbete.
MJ/kg - Megajoule per kilo. Megajoule är den enhet som används för att mäta energi.
Miniralämnen - Behövs för att bygga ett starkt skelett och för musklernas arbete.
Vitaminer - Nödvändiga för att hästen ska växa normalt och förbli frisk.
Spårämnen - Behövs i små mängder för viktiga funktioner i kroppen.
Ca/P-kvoten - Förhållandet mellan kalcium och fosfor i hästens foderstat. Ca/P-kvoten bör vara 1,5. Hästen ska alltså ha 1,5 gånger så mycket kalk som fosfor i foderstaten.
Fett - Behövs dels för att inte tillväxt och fortplantning ska rubbas, dels för att hästen ska kunna tillgodogöra sig vissa vitaminer.
Växttråd (vt) - Finns i grovfoder och gör att hästen kan tillgodogöra sig näringen i t ex kraftfodret bättre.
Med utgångspunkt från hästens vikt har man kunnat upprätta några enkla tumregler för hur man utfodrar:
* Vid normalt arbete bör hästens dagliga fodergiva av hö och kraftfoder vara ungefär 2kg per 100 kg kroppsvikt.
* Hästen ska ha minst 1,5 kg hö per 100 kg kroppsvikt. Om hästen står på bra halm, som den äter av, kan högivan reduceras något.
Begreppsförklaring
Protein - Kroppens byggstenar som underhåller och förnyar hästens celler.
SMR - Smältbart råprotein, dvs den del av proteinet som hästen kan tillgodogöra sig.
Energi - Kroppens bränsle; behövs för att underhålla livsfunktioner, tillväxt och arbete.
MJ/kg - Megajoule per kilo. Megajoule är den enhet som används för att mäta energi.
Miniralämnen - Behövs för att bygga ett starkt skelett och för musklernas arbete.
Vitaminer - Nödvändiga för att hästen ska växa normalt och förbli frisk.
Spårämnen - Behövs i små mängder för viktiga funktioner i kroppen.
Ca/P-kvoten - Förhållandet mellan kalcium och fosfor i hästens foderstat. Ca/P-kvoten bör vara 1,5. Hästen ska alltså ha 1,5 gånger så mycket kalk som fosfor i foderstaten.
Fett - Behövs dels för att inte tillväxt och fortplantning ska rubbas, dels för att hästen ska kunna tillgodogöra sig vissa vitaminer.
Växttråd (vt) - Finns i grovfoder och gör att hästen kan tillgodogöra sig näringen i t ex kraftfodret bättre.
Utfodring del 3
Dålig aptit
Det kan vara lika svårt att fåen häst med dålig sptit att äta som det kan vara att få lugnt i ett stall med hungriga, ivriga hästar. Det viktigaste är att ta reda på orsaken till bristande aptit.
Kontrollera först hästens tänder, träck och avmaskningsprogram, men det är inte alltid som lösningen är så enkel. Dålig aptit kan ha psykiska orsaker. Ibland kan det räcka med att få platsen bredvid den saknade kamraten från sommarbetet. Andra gånger kanske lösningen är att byta skötare eller träningsryttare/kusk. En del hästar är s k nattätare och kan inte koppla av förrän det är lugnt och tyst i stallet. Dom ska ha huvuddelen av sitt foder som kvällsmat.
Trav- och galopphästar utsätts för maximal träning och utfodring. Ibland säger dom ifrån genom att sluta äta. Att fodra sådana hästar är en svår konst och kräver mycket erfarenhet. När hästen går från fodret är det viktigt att genast dra ner ordentligen på foderstaten. Det kan vara ett svårt beslut eftersom tränaren vill att hästen ska få i sig så mycket som möjligt och därför gärna provar en dag till och en dag till osv. Det är bättre att hästen får i sig lite än ingenting, får känna sig hungrig och återfår aptiten. Svårigheten är att veta vart gränsen går för varje enskild häst och aldrig överskrida den. Man kan försöka göra fodret smakligare med t ex melass, morötter eller äppelbitar, men det viktigaste är att ta reda på orsaken till den dåliga aptiten. Naturligtvis måste man rätta till hästens träningsprogram.
Ibland kan man få hästen att öka i vikt genom att ge den mindre och näringsfattigare foder. Det kan låta motsägelsefullt, men foderstaten, särskilt för högpresterande hästar, kan vara sammansatt så att hästens tarmflora inte tål den. Hästen smälter och tillgodogör sig då fodret dåligt. Det visar sig genom mer eller mindre lös avföring.
Det kan vara lika svårt att fåen häst med dålig sptit att äta som det kan vara att få lugnt i ett stall med hungriga, ivriga hästar. Det viktigaste är att ta reda på orsaken till bristande aptit.
Kontrollera först hästens tänder, träck och avmaskningsprogram, men det är inte alltid som lösningen är så enkel. Dålig aptit kan ha psykiska orsaker. Ibland kan det räcka med att få platsen bredvid den saknade kamraten från sommarbetet. Andra gånger kanske lösningen är att byta skötare eller träningsryttare/kusk. En del hästar är s k nattätare och kan inte koppla av förrän det är lugnt och tyst i stallet. Dom ska ha huvuddelen av sitt foder som kvällsmat.
Trav- och galopphästar utsätts för maximal träning och utfodring. Ibland säger dom ifrån genom att sluta äta. Att fodra sådana hästar är en svår konst och kräver mycket erfarenhet. När hästen går från fodret är det viktigt att genast dra ner ordentligen på foderstaten. Det kan vara ett svårt beslut eftersom tränaren vill att hästen ska få i sig så mycket som möjligt och därför gärna provar en dag till och en dag till osv. Det är bättre att hästen får i sig lite än ingenting, får känna sig hungrig och återfår aptiten. Svårigheten är att veta vart gränsen går för varje enskild häst och aldrig överskrida den. Man kan försöka göra fodret smakligare med t ex melass, morötter eller äppelbitar, men det viktigaste är att ta reda på orsaken till den dåliga aptiten. Naturligtvis måste man rätta till hästens träningsprogram.
Ibland kan man få hästen att öka i vikt genom att ge den mindre och näringsfattigare foder. Det kan låta motsägelsefullt, men foderstaten, särskilt för högpresterande hästar, kan vara sammansatt så att hästens tarmflora inte tål den. Hästen smälter och tillgodogör sig då fodret dåligt. Det visar sig genom mer eller mindre lös avföring.
Utfodring del 2
Faktorer som påverkar foderbehovet
Teoretiska kunskaper om utfodring är en nödvändig grund, men man måste också iaktta hästen för att se att foderstaten är rätt. När man vet hästens vikt kan man med hjälp av fodertabeller ta reda på ungefär hur stort hästens totala näringsbehov är. Det totala näringsbehovet indelas i underhållsbehov, som hästen behöver för att kunna leva, och tilläggsbehov för arbete, dräktighet, digivning eller tillväxt. Beräkning av foderbehovet med hjälp av tabeller eller dataprogram kan aldrig ersätta hästmänniskans känsla och erfarenhet eftersom två lika stora hästar kan ha helt olika näringsbehov.
Storlek
Det är i första hand hästens vikt, inte dess höjd, som är vägledande för underhållsbehovet.
Hästens typ
Två till synes likadana hästar kan ha helt olika näringsbehov. Den ena är lättfödd, den andra svårfödd. Hästar som står högt i blod, dvs hästar som har sort inslag av fullblod, är ofta mer svårfödda än kallblod och naturraser.
Temprament
Livliga, nervösa hästar gör ofta av med mer energi och kan därför kräva mer foder. Med hjälp av foderstaten försöker man påverka hästen. Man kan ha ambitionen att få den nervösa att bli lugn och harmonisk och den "lata" hästen att bli mer alert.
Ålder
Unga hästar behöver en extra proteinrik foderstat för att kunna växa. Det gäller och dräktiga och digivande ston samt gamla hästar som har svårt att tillgodogöra sig fodret. Mycket gamla hästar kan ha problem att tugga eller smälta fodret.
Arbete
En häst i hårt arbete behöver näringsrikare foderstat än den häst som går i lätt arbete. Hästen måste arbeta i rätt form, dvs vara i balans och använda sina muskler rätt, samt vara i psykisk jämvikt för att man ska kunna fodra den till kondition. Felaktigt arbete kan aldrig kompenseras med foder. Rätt arbete och skötsel är bästa sättet att få hästen att tillgodogöra sig fodret.
Årstid
För att behålla sin kroppstemperatur behöver hästen mer foder under den kalla årstiden än den varma. Vintertid gäller det att vara noga med klippta hästar. Man måste ta hänsyn till stallets temperatur, utevistelse och om hästen är täckad eller otäckad.
* Använd alltid foder av bästa kvalitet
* Kontrollera alltid fodrets kvalitet. Lukta, känn och titta noga på fodret.
* Fodra lite men ofta - minst 3 gånger per dag. Fodra på bestämda tider.
* Fodra aldrig en svettig eller ansträngd häst; vänta tills den har återhämtat sig.
* Kontrollera så hästen alltid har vatten.
* Fodra aldrig mer än hästen äter. Ta bort gammalt foder.
* Låt hästen stå i fred när den äter.
* Träna upp förmågan att se när foderstaten behöver ändras, "the horseman´s eye"
* Gör aldrig snabba foderbyten, utan ändra foderstaten gradvis.
* Undvik över- och underfodring
* Se till att hästen är avmaskad och tänderna kollade.
* Lägg aldrig höet under krubban.
Teoretiska kunskaper om utfodring är en nödvändig grund, men man måste också iaktta hästen för att se att foderstaten är rätt. När man vet hästens vikt kan man med hjälp av fodertabeller ta reda på ungefär hur stort hästens totala näringsbehov är. Det totala näringsbehovet indelas i underhållsbehov, som hästen behöver för att kunna leva, och tilläggsbehov för arbete, dräktighet, digivning eller tillväxt. Beräkning av foderbehovet med hjälp av tabeller eller dataprogram kan aldrig ersätta hästmänniskans känsla och erfarenhet eftersom två lika stora hästar kan ha helt olika näringsbehov.
Storlek
Det är i första hand hästens vikt, inte dess höjd, som är vägledande för underhållsbehovet.
Hästens typ
Två till synes likadana hästar kan ha helt olika näringsbehov. Den ena är lättfödd, den andra svårfödd. Hästar som står högt i blod, dvs hästar som har sort inslag av fullblod, är ofta mer svårfödda än kallblod och naturraser.
Temprament
Livliga, nervösa hästar gör ofta av med mer energi och kan därför kräva mer foder. Med hjälp av foderstaten försöker man påverka hästen. Man kan ha ambitionen att få den nervösa att bli lugn och harmonisk och den "lata" hästen att bli mer alert.
Ålder
Unga hästar behöver en extra proteinrik foderstat för att kunna växa. Det gäller och dräktiga och digivande ston samt gamla hästar som har svårt att tillgodogöra sig fodret. Mycket gamla hästar kan ha problem att tugga eller smälta fodret.
Arbete
En häst i hårt arbete behöver näringsrikare foderstat än den häst som går i lätt arbete. Hästen måste arbeta i rätt form, dvs vara i balans och använda sina muskler rätt, samt vara i psykisk jämvikt för att man ska kunna fodra den till kondition. Felaktigt arbete kan aldrig kompenseras med foder. Rätt arbete och skötsel är bästa sättet att få hästen att tillgodogöra sig fodret.
Årstid
För att behålla sin kroppstemperatur behöver hästen mer foder under den kalla årstiden än den varma. Vintertid gäller det att vara noga med klippta hästar. Man måste ta hänsyn till stallets temperatur, utevistelse och om hästen är täckad eller otäckad.
* Använd alltid foder av bästa kvalitet
* Kontrollera alltid fodrets kvalitet. Lukta, känn och titta noga på fodret.
* Fodra lite men ofta - minst 3 gånger per dag. Fodra på bestämda tider.
* Fodra aldrig en svettig eller ansträngd häst; vänta tills den har återhämtat sig.
* Kontrollera så hästen alltid har vatten.
* Fodra aldrig mer än hästen äter. Ta bort gammalt foder.
* Låt hästen stå i fred när den äter.
* Träna upp förmågan att se när foderstaten behöver ändras, "the horseman´s eye"
* Gör aldrig snabba foderbyten, utan ändra foderstaten gradvis.
* Undvik över- och underfodring
* Se till att hästen är avmaskad och tänderna kollade.
* Lägg aldrig höet under krubban.
Utfodring del 1
En häst i frihet betar och söker föda största delen av dygnet. Hästens och andra gräsätares matsmältningsorgan är också anpassade efter detta sätt att äta. Till skillnad mot hunden, som kan nöja sig med ett riktigt skrovmål om dagen, måste hästen med sin lilla magsäck äta ofta och lite i taget. När hunden har ätit blir den tung i kroppen och drar sig undan för att smälta födan. Hästen måste alltid vara beredd att kunna förflytta sig snabbt. Hunden tål ganska väl skämd föda och är känd som asätare. Får den i sig något olämpligt kan den kräkas upp det igen. Hästen är mycket känsligare. Dom kan inte kräkas och måste själva undvika giftiga eller otjänliga växter. Det gör den ofta i den stora grönskande beteshagen men inte i stallet eller i den lilla hagen. Detta ställer alltså mycket stora krav på den som fodrar. Det räcker med en enda felaktig utfodring för att hästens liv kan vara i fara.
Vem som helst kan tömma en hink i krubban, men det krävs många års erfarenhet för att fullända känslan för hästens individuella näringbehov. Det är alltså ingen tillfällighet att engelsmännen kallar denna förmåga the art of feeding - konsten att fodra.
Det finns mycket att skriva om utfodring och foder, alltså kommer det komma i flera delar.
Så... fortsättning följer ;)
(Jag tröttnade på att ni inte skulle få veta mitt namn)
Jag kommer att få hjälp med att fixa i ordning bloggen lite så fort han har tid, så ni får stå ut med hur den ser ut så länge :D
Vem som helst kan tömma en hink i krubban, men det krävs många års erfarenhet för att fullända känslan för hästens individuella näringbehov. Det är alltså ingen tillfällighet att engelsmännen kallar denna förmåga the art of feeding - konsten att fodra.
Det finns mycket att skriva om utfodring och foder, alltså kommer det komma i flera delar.
Så... fortsättning följer ;)
(Jag tröttnade på att ni inte skulle få veta mitt namn)
Jag kommer att få hjälp med att fixa i ordning bloggen lite så fort han har tid, så ni får stå ut med hur den ser ut så länge :D
Förstå och förutse hästens beteende och reaktioner
För att kunna hantera, utbilda oh arbeta med hästen krävs att man skapar kontakt, ett samspel, där hästen och människan har ett gemensamt språk och försår varandras beteende.
Även för den som har lång träning och erfarenhet händer det at hästen inte reagerar som man har tänkt sig. Då gäller det att ögonblickligenförstå orsaken. När man, i stället för att tycka att hästen är dum, ödmjukt fråga sig : Vad gjorde jag för fel? har man kommit en bra bit på väg mot horsemanship.
Tänkbara orsaker till varför hästen reagerar oväntat:
* Den förstår inte
* Den är rädd
* Den kan inte, orkar inte
* Den har ont
* Den är bortskämd, ovillig
När jag i samma sekund som någonting händer förstår orsaken måste jag samtidigt räkna ut vad jag ska vidta för åtgärd. Dessutom måste jag avgöra hur kraftig åtgärden ska vara och vidta den i rätt ögonblick. Om jag gör rätt kommer det att fungera. Gör jag fel förstärker jag bara hästens motvilja att rätta sig efter tillsägelsen. Jag skapar ett nytt problem i stället för lösa ett redan existerande. Att bestraffa en häst som inte förstår eller är rädd är ett sådant exempel.
Att lära sig "läsa hästar" är kärnan i all hästhantering. Varje situation är ny. Något facit finns inte. För hästmänniskor är just detta utmaningen i och stimulansen med hästhantering - tillfredställelsen att få hästen att förstå, att själv förstå hästen och i förväg räkna ut hur den kommer att reagera.
"! Den kände barnläkaren var en intresserad ryttare. Inför julen var ridhuset julpyntat och fint; i ett av hörnen stod den ljusklädda granen. Vid dagens ridlektion för den gamle ridläraren var det första gången som barnläkarens häst såg den nya julsmyckningen. Den skyggade vid julgranshörnet, men hårdhänt och bestämt försökte läkaren få hästen att följa spåret. Andra varvet kom ridspöt fram. Ridläraren kallade ryttaren till sig och frågade varför han slog hästen. "Den är ju dum och vill inte gå ut i hörnet", blev svaret. Ridläraren var tyst ett tag, funderade och sa sedan : "Om det kommer ett barn till din läkarmottagning och är orolig och ängslig, är det rätt att ge barnet en örfil då?" !"
Även för den som har lång träning och erfarenhet händer det at hästen inte reagerar som man har tänkt sig. Då gäller det att ögonblickligenförstå orsaken. När man, i stället för att tycka att hästen är dum, ödmjukt fråga sig : Vad gjorde jag för fel? har man kommit en bra bit på väg mot horsemanship.
Tänkbara orsaker till varför hästen reagerar oväntat:
* Den förstår inte
* Den är rädd
* Den kan inte, orkar inte
* Den har ont
* Den är bortskämd, ovillig
När jag i samma sekund som någonting händer förstår orsaken måste jag samtidigt räkna ut vad jag ska vidta för åtgärd. Dessutom måste jag avgöra hur kraftig åtgärden ska vara och vidta den i rätt ögonblick. Om jag gör rätt kommer det att fungera. Gör jag fel förstärker jag bara hästens motvilja att rätta sig efter tillsägelsen. Jag skapar ett nytt problem i stället för lösa ett redan existerande. Att bestraffa en häst som inte förstår eller är rädd är ett sådant exempel.
Att lära sig "läsa hästar" är kärnan i all hästhantering. Varje situation är ny. Något facit finns inte. För hästmänniskor är just detta utmaningen i och stimulansen med hästhantering - tillfredställelsen att få hästen att förstå, att själv förstå hästen och i förväg räkna ut hur den kommer att reagera.
"! Den kände barnläkaren var en intresserad ryttare. Inför julen var ridhuset julpyntat och fint; i ett av hörnen stod den ljusklädda granen. Vid dagens ridlektion för den gamle ridläraren var det första gången som barnläkarens häst såg den nya julsmyckningen. Den skyggade vid julgranshörnet, men hårdhänt och bestämt försökte läkaren få hästen att följa spåret. Andra varvet kom ridspöt fram. Ridläraren kallade ryttaren till sig och frågade varför han slog hästen. "Den är ju dum och vill inte gå ut i hörnet", blev svaret. Ridläraren var tyst ett tag, funderade och sa sedan : "Om det kommer ett barn till din läkarmottagning och är orolig och ängslig, är det rätt att ge barnet en örfil då?" !"
Lösa uppgifter på ett säkert sätt
Det första man ska lära sig är att ha respekt för hästar. En häst är ett stort och starkt djur som väger fem - sex gånger så mycket som en vuxen människa.Den skulle vara livsfarlig att hantera om den inte hade sitt godmodiga temprament.I generationer har man hanterat hästar efter vissa normer i olika situationer. En del normer är tyvärr bortglömde; andra förstår man inte orsaken till, man bara gör så. Gemensamt för all traditionell hästhantering är att det är ett säkert sätt för häst och människa. Det säkra sättet tar ofta lite längre tid och är lite jobbigare. Ska man umgås med hästar ett helt liv kommer man då och då att få sina smällar även om man är försiktig och tänker sig för. Är man oförsiktig och har dåligt hästvett kommer man råka mer illa ut, och vad värre är kommer också några hästar att skadas.
Horsemanship: Det finns alltid två sätt - ett för hästfolk, ett för övriga.
"Ja, det där är väl rätt och riktigt, men det gäller inte mig för jag har hållt på så mycket med hästar och det gäller i alla fall inte min häst för den är så snäll", kanske läsarna tänker. Min erfarenhet är att det är när man känner sig säker, slappnar av och tänker på annat som de flesta olyckor händer.
Hästen har en utpläglad flyktinstinkt och funderar aldrig på vad som skrämmer den utan reagerar blixtsnabbt genom att fly. I den situationen är hästen självdestruktiv och bryr sig inte om att den kan skada sig själv eller andra. Det vet hästfolk och hanterar därför alltid hästen utifrån förutsättningen att den kan reagera. Den snällaste och säkraste hästen kan när som helst bli rädd för en oväntad händelse. Det är när man skrittar av hästen efter arbetspasset, tar ut det gamla fölstoet eller låter boxdörren stå halvöppen hos den snälla hästen och koncentrationen inte är på topp som det händer. Traktorn dyker plötsligt upp, dörren blåser igen med en smäll, flygplanet kommer lågsniffande eller klippmaskinen nyper i skinnet, och innan man hunnit fundera har olyckan skett.
Det tar lite längre tid att binda upp hästen i boxen än att ställa kärran som hinder, men det är ett säkert sätt. Några dagar kanske det går att ha betteriet oladdat i rasthagen, men förr eller senare går hästen ut.Det tar lite längre tid att leta upp grimskaftet och koppla det i grimman än att ta ut hästen utan, men det är ett säkert sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört kommentaren: "Jag har så´n otur. Han brukar ju vara så snäll." Det är inte otur. Det är dålig hästhantering. Vissa människor har regelbundet "otur", och den ena hästen efter den andra skadar sig på alla möjliga sätt. För varje gång du tänker "verkar jobbigt", "onödigt noggrant" eller "har inte tid med" skulle jag kunna berätta en historia om hästen som späckte skallen för att högivan lades under krubban, om linföraren som lade piskan på marken och blev ihjälsparkad när han böjde sig ner för att ta upp den, om tävlingshästen, värd 320000 kronor, som bandagerades fel och därför aldrig kom till start..
Säkerhet för kanske i första hand tankarna till hjälmar, skyddsvästar, säkerhetsstigbyglar och skor med stålhätte. Denna utrustning kan naturligtvis vara nödvändig och ibland självklar, men yttre attribut ersätter inte kunskap, omdömde och en korrekt hantering. Hjälmen och allt det andra har samma funktion som bilbältet - bra att ha om olyckan skulle vara framme trots att man har vidtagit alla säkerhetsåtgärder. Säkerhet är alltså inget särskilt ämne, som många vill göra det till, utan det sätt som man dagligen hanterar alla hästar på.
Alla ska hanteras med samma omdöme, kapplöpningshästen i tävlingskondtion, travaren med det utpräglade hingsttempramentet, grand prixhästen, den säkra unghästen och den gamla trotjänaren.
"! Vid en hoppträning märkte jag att en av hästarna hade satt riktigt vinterpäls och blev alldeles för svettig. Jag föreslog ryttarinnan att hon skulle klippa hästen före nästa träning. "Du förstår", svarade hon, "han var ju så snäll som unghäst, men första gången jag hade täcke på honomoch skulle ta av det så gled det bakåt. Gjorden kom i skapet och han blev livrädd. Jag hade inte boxdörren stängd så han for ut ur boxen och slog omkull på stallgången. Det var två år sedan, men jag har haft det jättejobbigt att vänja honom vid täcke sedan dess. Han är fortfarande inte helt säker utan kan bli jätterädd, så jag kan inte släppa ut honom med täcket på. Därför kan jag inte klippa honom."
"Han var ju så snäll." Tio sekunders felaktig hantering hade gett dagliga problem ännu flera år efteråt !"
Horsemanship: Det finns alltid två sätt - ett för hästfolk, ett för övriga.
"Ja, det där är väl rätt och riktigt, men det gäller inte mig för jag har hållt på så mycket med hästar och det gäller i alla fall inte min häst för den är så snäll", kanske läsarna tänker. Min erfarenhet är att det är när man känner sig säker, slappnar av och tänker på annat som de flesta olyckor händer.
Hästen har en utpläglad flyktinstinkt och funderar aldrig på vad som skrämmer den utan reagerar blixtsnabbt genom att fly. I den situationen är hästen självdestruktiv och bryr sig inte om att den kan skada sig själv eller andra. Det vet hästfolk och hanterar därför alltid hästen utifrån förutsättningen att den kan reagera. Den snällaste och säkraste hästen kan när som helst bli rädd för en oväntad händelse. Det är när man skrittar av hästen efter arbetspasset, tar ut det gamla fölstoet eller låter boxdörren stå halvöppen hos den snälla hästen och koncentrationen inte är på topp som det händer. Traktorn dyker plötsligt upp, dörren blåser igen med en smäll, flygplanet kommer lågsniffande eller klippmaskinen nyper i skinnet, och innan man hunnit fundera har olyckan skett.
Det tar lite längre tid att binda upp hästen i boxen än att ställa kärran som hinder, men det är ett säkert sätt. Några dagar kanske det går att ha betteriet oladdat i rasthagen, men förr eller senare går hästen ut.Det tar lite längre tid att leta upp grimskaftet och koppla det i grimman än att ta ut hästen utan, men det är ett säkert sätt. Jag vet inte hur många gånger jag har hört kommentaren: "Jag har så´n otur. Han brukar ju vara så snäll." Det är inte otur. Det är dålig hästhantering. Vissa människor har regelbundet "otur", och den ena hästen efter den andra skadar sig på alla möjliga sätt. För varje gång du tänker "verkar jobbigt", "onödigt noggrant" eller "har inte tid med" skulle jag kunna berätta en historia om hästen som späckte skallen för att högivan lades under krubban, om linföraren som lade piskan på marken och blev ihjälsparkad när han böjde sig ner för att ta upp den, om tävlingshästen, värd 320000 kronor, som bandagerades fel och därför aldrig kom till start..
Säkerhet för kanske i första hand tankarna till hjälmar, skyddsvästar, säkerhetsstigbyglar och skor med stålhätte. Denna utrustning kan naturligtvis vara nödvändig och ibland självklar, men yttre attribut ersätter inte kunskap, omdömde och en korrekt hantering. Hjälmen och allt det andra har samma funktion som bilbältet - bra att ha om olyckan skulle vara framme trots att man har vidtagit alla säkerhetsåtgärder. Säkerhet är alltså inget särskilt ämne, som många vill göra det till, utan det sätt som man dagligen hanterar alla hästar på.
Alla ska hanteras med samma omdöme, kapplöpningshästen i tävlingskondtion, travaren med det utpräglade hingsttempramentet, grand prixhästen, den säkra unghästen och den gamla trotjänaren.
"! Vid en hoppträning märkte jag att en av hästarna hade satt riktigt vinterpäls och blev alldeles för svettig. Jag föreslog ryttarinnan att hon skulle klippa hästen före nästa träning. "Du förstår", svarade hon, "han var ju så snäll som unghäst, men första gången jag hade täcke på honomoch skulle ta av det så gled det bakåt. Gjorden kom i skapet och han blev livrädd. Jag hade inte boxdörren stängd så han for ut ur boxen och slog omkull på stallgången. Det var två år sedan, men jag har haft det jättejobbigt att vänja honom vid täcke sedan dess. Han är fortfarande inte helt säker utan kan bli jätterädd, så jag kan inte släppa ut honom med täcket på. Därför kan jag inte klippa honom."
"Han var ju så snäll." Tio sekunders felaktig hantering hade gett dagliga problem ännu flera år efteråt !"
Pessoabett
Det har varit väldigt mycket pratade om pessobett ett tag, jag hittade denna texten och tycker den är en väldigt bra beskrivning. Vill folk inte lyssna så visst, det är upp till er.
Men jag skulle aldrig sätta detta bettet i munnen på mina hästar..
Anser ni att ni är duktiga ryttare så ska ni inte behöva sätta in ett sånt här bett i munnen på din häst, det finns andra allternativ..
Pessoabett och dess verkan
(Texten är kopierad från BDB)
ATT FÖRBJUDA PESSOA PÅ TÄVLINGAR VORE EN BRA BÖRJAN DÅ MAN BLIVIT MEDVETEN OM HUR DET VERKAR I HÄSTENS MUN. (- jag kan bygga på och säga att det faktiskt pratas om att försöka förbjuda pessoabettet på tävling)
Varför du aldrig mer vill rida på ett pessoabett
Pessoabettet är från början ett körbett vars namn man använder idag kom genom att Nelson Pessoa
(känd hoppryttare, far till Rodrigo Pessoa) började använda det. Något det talas om att han ångrat idag.
Egentligen heter pessoabettet Dutch Gag vilket på svenska betyder Holländsk munkavle.
En vanlig missuppfattning
Många tror att pessoabettet är ett hävstångsbett - vilket är felaktigt. Pessoabettet har förvisso skänklar
men ett hävstångsbett används med kedja vilket gör att det ger en hävstångseffekt, mycket logiskt.
Hos pessoabettet å andra sidan finns det inget som stoppar ryttaren från att dra "för mycket".
Den enklaste lösningen på det borde väl vara då att sätta på en kedja, eller hur? Dock är det som så att en
kedja på ett pessoabett inte ger rätt verkan utan kedjan hamnar fel i jämförelse med exempelvis ett Pelhambett.
Detta skulle då leda till en felplacerad kedja som kommer att klämma och nypa den tunna huden hästen har där.
Hur fungerar då ett pessoabett?
När du tar i tygeln sker detta: mundelen dras upp mot mungipan/tänderna, samtidigt som sidodelarnas rotation gör
att nackstycket dras nedåt. Alltså:
Det trycker i nacken genom att sidostyckena kommer att spännas och för att undkomma det kommer hästen att vilja
sänka huvudet (i hästens nacke finns det otroligt mycket nerver). Om man jämför just den delen av bettets påverkan
med ett vanligt tvådelat där sidostyckena istället slakar när du tar i bettet är skillnaden stor. Pessoabettet
trycks även upp mot gomtaket och uppåt mot hästens tänder (då den vanligaste konstruktionen är tvådelad), vilket
gör att hästen vill höja huvudet. Pessoabettet ger alltså dubbla signaler.
Eftersom att det dessutom inte finns någon kedja dras bettet upp i hästens mungipa, utan någon begränsning. När
detta sker kan hästen få sår- och tryckskador på gomtak, tänder och även mungipor. Nypskador är också väldigt
vanliga då mundelen förflyttas långt på bettringen. Bettet är inte bra för tänderna på hästar därför att det rör
sig så mycket i munnen och kan vid ett kraftigt/hastigt drag till och med slå sönder tänderna.
En annan väldigt viktig anledning till att inte vilja använda pessoabettet är den uteblivna eftergiften. Vid all
sorts ridning vill man kunna ge hästen en belöning när den gör rätt i form av en eftergift, även i munnen. Med ett
pessoabett går inte det eftersom att bettet är överrörligt. Utan en eftergift går hästen heller inte i en ärlig form.
För att ge total eftergift på ett pessoabett måste man släppa ut tyglarna helt och hållet vilket torde vara väldigt
opraktiskt.
Hur reagerar hästen på detta?
Bettet kommer därmed få hästen att försöka komma undan bettets verkan och den kröker då på nacken. Att rida med ett
pessoabett är som att skrika åt en döv. Varje hjälp du ger genom pessoabettet är betydligt större än du tror. Hästen
kommer kanske till en början bli stum i munnen tills den slutligen väljer att "ge upp". För ryttaren kommer det
knappt att kännas när man tar i tyglarna eftersom bettet inte har någon hävstång men för hästen känns det desto mer.
Skulle man då ta tygeln till sej än mer så att man "har något i handen" kommer hästen ha hunnit känna bra mycket mer.
Skulle man då väl byta bett är det inte ovanligt att hästen fått en "psykisk blockering" inför bettets inverkan.
Antingen kommer hästen att vara så pass stum och "härdad" i munnen att ryttaren kanske väljer att betsla upp än mer
eller så kommer den att gå undan även från det vanliga bettet av rädsla för att bettet kommer att trycka och göra
ont. Hästen känns villigare och lydigare därför att den inte kan säga emot. Ju längre man använder ett pessoa,
desto svårare blir det att betsla ner.
Eftersom att hästen kommer att dra sig undan för bettet får man heller inte ett ärligt stöd på bettet. Förändringar
som man kan se på en häst som rids på ett pessoabett, förutom det jag nämnt ovan kan exempelvis vara att man märker
av en förändring i hästens gångarter, hästen blir trippig i steget. Långa mungipor (bild ovan) är också något man
ofta ser hos hästar som rids på pessoabett just för att det inte finns något stopp. Många hästar springer även och
gapar till bettet för att undkomma smärtan. Signalerna som ges till hästen från pessoabettet är konfliktartade som
jag nämnt tidigare vilket ger reaktionen hos hästen att den drar sej undan. Ofta ser man ponnyer/hästar som går
bakom hand, med sänkt rygg och bakbenen "på andra sidan ridhuset". Pessoabettet ger summa sumarum spänningar i
hästens kropp vilket aldrig är hälsosamt.
Och slutligen
Missbrukande av bett är aldrig bra men faktum är att pessoabettet aldrig är bra på grund av dess funktion och den
reaktion och de skador det orsakar hästen. Ofta är det så enkelt som så att de som väljer att rida på pessoabett
inte vet om dess funktion, man kan inte veta allt! En hästmänniska som förstått funktionen hos ett pessoabett skulle
dock aldrig vilja stoppa det i en hästmun och jag hoppas att denna text givit dej den förståelsen!
Vanliga funderingar
Om man har en häst som gärna springer på, vad ska man använda för bett då om pessoat alltså är dåligt?
Det första man ska göra är att undersöka anledningen till att hästen springer. Har den ont någonstans? Har den
dåligt passande sadel? Är ryttarens ridsätt anledningen till det hela? Är hästen frisk så måste man först och
främst jobba med lydnaden. Att betsla upp är i många fall en genväg då det i många fall egentligen handlar om att
grundarbetet inte sitter. Skulle man vilja rida på ett skarpare bett finns det tusentals andra som är bättre än
pessoabettet! Se till att du vet allt om bettets funktion innan du stoppar det i hästens mun! Vill du ha ett bett
med hävstångseffekt (som alltså då används med kedja) är det lämpligast att rida med dubbla tyglar så att du kan
välja när du vill använda hävstångseffekten och inte.
Men det är ju hästmänniskor inom eliten som rider på pessoabett? De kan ju inte ha fel!
Faktum är att de inte är allsmäktiga, de inom eliten. De kan göra sådana "enkla missar" som att sitta med
felvinklade händer. Medaljer och berömmelse betyder inte per automatik att man vet allting eller tar till sej all
kunskap som delges en. (Vill du ha exempel så kan jag ge dem). Jag tror själv att du när du läst om pessoabettet
inte skulle vilja stoppa det i en hästmun ens för en dag.
Om jag sätter tygeln i den stora ringen då, borde det inte verka som ett vanligt bett då?
Nej, det gör det inte. Om du däremot skulle sätta både sidostycket på tränset och tygeln i den stora ringen får du
däremot samma effekt. Fast det blir enbart rörigt och då kan du ju alltså lika gärna använda ett vanligt bett.
Men jag skulle aldrig sätta detta bettet i munnen på mina hästar..
Anser ni att ni är duktiga ryttare så ska ni inte behöva sätta in ett sånt här bett i munnen på din häst, det finns andra allternativ..
Pessoabett och dess verkan
(Texten är kopierad från BDB)
ATT FÖRBJUDA PESSOA PÅ TÄVLINGAR VORE EN BRA BÖRJAN DÅ MAN BLIVIT MEDVETEN OM HUR DET VERKAR I HÄSTENS MUN. (- jag kan bygga på och säga att det faktiskt pratas om att försöka förbjuda pessoabettet på tävling)
Varför du aldrig mer vill rida på ett pessoabett
Pessoabettet är från början ett körbett vars namn man använder idag kom genom att Nelson Pessoa
(känd hoppryttare, far till Rodrigo Pessoa) började använda det. Något det talas om att han ångrat idag.
Egentligen heter pessoabettet Dutch Gag vilket på svenska betyder Holländsk munkavle.
En vanlig missuppfattning
Många tror att pessoabettet är ett hävstångsbett - vilket är felaktigt. Pessoabettet har förvisso skänklar
men ett hävstångsbett används med kedja vilket gör att det ger en hävstångseffekt, mycket logiskt.
Hos pessoabettet å andra sidan finns det inget som stoppar ryttaren från att dra "för mycket".
Den enklaste lösningen på det borde väl vara då att sätta på en kedja, eller hur? Dock är det som så att en
kedja på ett pessoabett inte ger rätt verkan utan kedjan hamnar fel i jämförelse med exempelvis ett Pelhambett.
Detta skulle då leda till en felplacerad kedja som kommer att klämma och nypa den tunna huden hästen har där.
Hur fungerar då ett pessoabett?
När du tar i tygeln sker detta: mundelen dras upp mot mungipan/tänderna, samtidigt som sidodelarnas rotation gör
att nackstycket dras nedåt. Alltså:
Det trycker i nacken genom att sidostyckena kommer att spännas och för att undkomma det kommer hästen att vilja
sänka huvudet (i hästens nacke finns det otroligt mycket nerver). Om man jämför just den delen av bettets påverkan
med ett vanligt tvådelat där sidostyckena istället slakar när du tar i bettet är skillnaden stor. Pessoabettet
trycks även upp mot gomtaket och uppåt mot hästens tänder (då den vanligaste konstruktionen är tvådelad), vilket
gör att hästen vill höja huvudet. Pessoabettet ger alltså dubbla signaler.
Eftersom att det dessutom inte finns någon kedja dras bettet upp i hästens mungipa, utan någon begränsning. När
detta sker kan hästen få sår- och tryckskador på gomtak, tänder och även mungipor. Nypskador är också väldigt
vanliga då mundelen förflyttas långt på bettringen. Bettet är inte bra för tänderna på hästar därför att det rör
sig så mycket i munnen och kan vid ett kraftigt/hastigt drag till och med slå sönder tänderna.
En annan väldigt viktig anledning till att inte vilja använda pessoabettet är den uteblivna eftergiften. Vid all
sorts ridning vill man kunna ge hästen en belöning när den gör rätt i form av en eftergift, även i munnen. Med ett
pessoabett går inte det eftersom att bettet är överrörligt. Utan en eftergift går hästen heller inte i en ärlig form.
För att ge total eftergift på ett pessoabett måste man släppa ut tyglarna helt och hållet vilket torde vara väldigt
opraktiskt.
Hur reagerar hästen på detta?
Bettet kommer därmed få hästen att försöka komma undan bettets verkan och den kröker då på nacken. Att rida med ett
pessoabett är som att skrika åt en döv. Varje hjälp du ger genom pessoabettet är betydligt större än du tror. Hästen
kommer kanske till en början bli stum i munnen tills den slutligen väljer att "ge upp". För ryttaren kommer det
knappt att kännas när man tar i tyglarna eftersom bettet inte har någon hävstång men för hästen känns det desto mer.
Skulle man då ta tygeln till sej än mer så att man "har något i handen" kommer hästen ha hunnit känna bra mycket mer.
Skulle man då väl byta bett är det inte ovanligt att hästen fått en "psykisk blockering" inför bettets inverkan.
Antingen kommer hästen att vara så pass stum och "härdad" i munnen att ryttaren kanske väljer att betsla upp än mer
eller så kommer den att gå undan även från det vanliga bettet av rädsla för att bettet kommer att trycka och göra
ont. Hästen känns villigare och lydigare därför att den inte kan säga emot. Ju längre man använder ett pessoa,
desto svårare blir det att betsla ner.
Eftersom att hästen kommer att dra sig undan för bettet får man heller inte ett ärligt stöd på bettet. Förändringar
som man kan se på en häst som rids på ett pessoabett, förutom det jag nämnt ovan kan exempelvis vara att man märker
av en förändring i hästens gångarter, hästen blir trippig i steget. Långa mungipor (bild ovan) är också något man
ofta ser hos hästar som rids på pessoabett just för att det inte finns något stopp. Många hästar springer även och
gapar till bettet för att undkomma smärtan. Signalerna som ges till hästen från pessoabettet är konfliktartade som
jag nämnt tidigare vilket ger reaktionen hos hästen att den drar sej undan. Ofta ser man ponnyer/hästar som går
bakom hand, med sänkt rygg och bakbenen "på andra sidan ridhuset". Pessoabettet ger summa sumarum spänningar i
hästens kropp vilket aldrig är hälsosamt.
Och slutligen
Missbrukande av bett är aldrig bra men faktum är att pessoabettet aldrig är bra på grund av dess funktion och den
reaktion och de skador det orsakar hästen. Ofta är det så enkelt som så att de som väljer att rida på pessoabett
inte vet om dess funktion, man kan inte veta allt! En hästmänniska som förstått funktionen hos ett pessoabett skulle
dock aldrig vilja stoppa det i en hästmun och jag hoppas att denna text givit dej den förståelsen!
Vanliga funderingar
Om man har en häst som gärna springer på, vad ska man använda för bett då om pessoat alltså är dåligt?
Det första man ska göra är att undersöka anledningen till att hästen springer. Har den ont någonstans? Har den
dåligt passande sadel? Är ryttarens ridsätt anledningen till det hela? Är hästen frisk så måste man först och
främst jobba med lydnaden. Att betsla upp är i många fall en genväg då det i många fall egentligen handlar om att
grundarbetet inte sitter. Skulle man vilja rida på ett skarpare bett finns det tusentals andra som är bättre än
pessoabettet! Se till att du vet allt om bettets funktion innan du stoppar det i hästens mun! Vill du ha ett bett
med hävstångseffekt (som alltså då används med kedja) är det lämpligast att rida med dubbla tyglar så att du kan
välja när du vill använda hävstångseffekten och inte.
Men det är ju hästmänniskor inom eliten som rider på pessoabett? De kan ju inte ha fel!
Faktum är att de inte är allsmäktiga, de inom eliten. De kan göra sådana "enkla missar" som att sitta med
felvinklade händer. Medaljer och berömmelse betyder inte per automatik att man vet allting eller tar till sej all
kunskap som delges en. (Vill du ha exempel så kan jag ge dem). Jag tror själv att du när du läst om pessoabettet
inte skulle vilja stoppa det i en hästmun ens för en dag.
Om jag sätter tygeln i den stora ringen då, borde det inte verka som ett vanligt bett då?
Nej, det gör det inte. Om du däremot skulle sätta både sidostycket på tränset och tygeln i den stora ringen får du
däremot samma effekt. Fast det blir enbart rörigt och då kan du ju alltså lika gärna använda ett vanligt bett.
Hovbensfraktur
Hovbensfraktur är ganska vanlig. Orsaken är trauma, ofta i form av obalanserat nedslag av foten, ojämnt underlag eller spark i boxväggen. Fraktur kan också förekomma i samband med spiktramp.
Symptom
Det viktigaste sumptome är plötslig, kraftig hälta - ofta blockhälta om frakturen berör hovleden. Man finner hästen 4 - 5 graders halt i rasthagen. Man kan okså uppleva situationen som en snubling med efterföljande plötslig hälta om frakturen sker under arbete. Pulsen i hoven ökar något och man känner värme i den aktuella hoven. Det förligger en diffus smärta över sulan i samband med att visitertångens ena käft placeras över brottet. Smärtan blir emellertid speciellt påtaglig om tången placeras så att den ena trakten pressas mot den andra. Om frakturen endast drabbar hovbensgrenen, och inte påverkar hovleden, är hältan ibland obetydlig men förvärras av arbete.
Varje akut hälta av belastningstyp bör undersökas med speciell hänsyn till möjligheten att hovbensfraktur föreligger. Ibland ar det svårt att kliniskt skilja hovböld från hovbensfraktur. I det förra fallet kommer dock hältan som regel inte så plötsligt, pulsen är mera förstärkt, eventuelt uppstår temperaturstegring (även vid fraktur med svår smärta) och visitertängsreaktionen är mera lokaliserad. Vid röntgenundersökning med fler bilder i olika vinklar kan diagnosen slutligen fastställas.
Behandling
Hältutredning och behandling ska utföras av veterinär. Hästar som är äldre än 3 år bör opereras. En skruv fixerar de båda hovbenshalvorna till varandra. Hos yngre hästar förefaller prognosen god om man enbart använder sjukbeslag. Detta låser hovens rörelser och består av en ringsko med traktkappor. Strålen bör avlastas för yttligare minska hovens rörelser och därmed rörelserna i frakturstället.
Läkningstiden är 4 - 6 månader och ibland ännu längre. Under denna tid lägger man om beslaget med 6 - 8 veckors intervalle. Vila på box med skrittmotion vid hand ordineras. Hovformen ändras tydligt under denna tid och avspeglar verkligen effekten av låst hovmekanism. Succesivt under det närmsta året efter konvalescensen återvinner hoven dock nästan helt sin utsprungliga form och utseende.
Prognosen är god vid frakturer på hovbensgrenar och ganska god vid frakturer som berör hovleden. Eventuellt bestående hälta orsakas av förändringar i ledytan på hovbenet.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen för att ingen ska kunna klaga på mig.
Informationen kommer från utbildad hovslagare och detta fick vi lära oss i skolan..
Symptom
Det viktigaste sumptome är plötslig, kraftig hälta - ofta blockhälta om frakturen berör hovleden. Man finner hästen 4 - 5 graders halt i rasthagen. Man kan okså uppleva situationen som en snubling med efterföljande plötslig hälta om frakturen sker under arbete. Pulsen i hoven ökar något och man känner värme i den aktuella hoven. Det förligger en diffus smärta över sulan i samband med att visitertångens ena käft placeras över brottet. Smärtan blir emellertid speciellt påtaglig om tången placeras så att den ena trakten pressas mot den andra. Om frakturen endast drabbar hovbensgrenen, och inte påverkar hovleden, är hältan ibland obetydlig men förvärras av arbete.
Varje akut hälta av belastningstyp bör undersökas med speciell hänsyn till möjligheten att hovbensfraktur föreligger. Ibland ar det svårt att kliniskt skilja hovböld från hovbensfraktur. I det förra fallet kommer dock hältan som regel inte så plötsligt, pulsen är mera förstärkt, eventuelt uppstår temperaturstegring (även vid fraktur med svår smärta) och visitertängsreaktionen är mera lokaliserad. Vid röntgenundersökning med fler bilder i olika vinklar kan diagnosen slutligen fastställas.
Behandling
Hältutredning och behandling ska utföras av veterinär. Hästar som är äldre än 3 år bör opereras. En skruv fixerar de båda hovbenshalvorna till varandra. Hos yngre hästar förefaller prognosen god om man enbart använder sjukbeslag. Detta låser hovens rörelser och består av en ringsko med traktkappor. Strålen bör avlastas för yttligare minska hovens rörelser och därmed rörelserna i frakturstället.
Läkningstiden är 4 - 6 månader och ibland ännu längre. Under denna tid lägger man om beslaget med 6 - 8 veckors intervalle. Vila på box med skrittmotion vid hand ordineras. Hovformen ändras tydligt under denna tid och avspeglar verkligen effekten av låst hovmekanism. Succesivt under det närmsta året efter konvalescensen återvinner hoven dock nästan helt sin utsprungliga form och utseende.
Prognosen är god vid frakturer på hovbensgrenar och ganska god vid frakturer som berör hovleden. Eventuellt bestående hälta orsakas av förändringar i ledytan på hovbenet.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen för att ingen ska kunna klaga på mig.
Informationen kommer från utbildad hovslagare och detta fick vi lära oss i skolan..
Strålröta
Strålröta drabbar som regel mittstrålfåran, men även sidostrålfårorna och strålen i sin helhet, med ansamling av oftast svart, smetig sekret. Strålröta kan lösa upp hornet så att läderhuder blottas. Orsakerna anges ofta vara av hygienisk karaktär där illa sötta halmstråbäddar anses vara orsaken. Man tror också att leriga paddockar kan orsaka sjukdomar av detta slag.
Den viktigaste orsaken är emellertid bristande hovfunktion med djupa strålfåror och trång hovform. Om strålen inte utsätts för tryck och hörnstöden inte hjälper till att vidga foten "klappar strålfårorna ihop". Vi får då horn mot horn i de djupa delarna vilket orsakar strålröta. Det är alltså hovformen, ibland genetiskt betingad, ibland formad av miljön genom eftersatt hovvård och för dålig motion, som är avgörande för uppkomsten av strålröta. Infektionsämnets roll är omdiskuterad men det finns en bakterie som vanligt förekommer i samband med strålröta.
Symptom
Det blir ofta en ansamling av det typiska, ofta illaluktande sekretet, Vid rengöring finner man djupa strålfåror och mittstrålfåran går långt upp mot ballarna. Strålhornet är som regel trasigt med fickbildningar. I avancerade fall kan hornet vara upplöst och läderhuden blottad. Den blöder då lätt om man rensar fårorna med hovkniv. Tryckömhet kan föreligga för hovkratsen och speciellt på grusväg kan man ofta märka hälta hos hästen.
Behandling
Hovmekanismen måste stimuleras genom förbättrad hovvård med sikte på ökat strålarbete. Utevistelse på torr, relativt fast mark och torra bäddar inomhus är önskvärda. Strålfårorna och strålen ska rensas upp med kniv och lokalbehandlas med t ex kopparsulfat, Nelex, tjära eller 10%-ig formalin genom att indränkta tamponger placeras i strålfårorna. Prognosen är god om behandlingen leder till förbättrad hovfunktion. Strålfårorna bör regelbundet kratsas ur då hästen lämnar stallet och inte då hästen tas in efter utevistelsen. Intrampad jord och sand skyddar nämligen mot bäddens amminiak som löser upp hornet.
Detta en en liten del i vad vi fick till provet om hovar, alltså kommer informationen från en utbildad hovslagare. Mer om hovar kommer längre fram, beror på vad jag känner för att skriva om för dagen :)
Den viktigaste orsaken är emellertid bristande hovfunktion med djupa strålfåror och trång hovform. Om strålen inte utsätts för tryck och hörnstöden inte hjälper till att vidga foten "klappar strålfårorna ihop". Vi får då horn mot horn i de djupa delarna vilket orsakar strålröta. Det är alltså hovformen, ibland genetiskt betingad, ibland formad av miljön genom eftersatt hovvård och för dålig motion, som är avgörande för uppkomsten av strålröta. Infektionsämnets roll är omdiskuterad men det finns en bakterie som vanligt förekommer i samband med strålröta.
Symptom
Det blir ofta en ansamling av det typiska, ofta illaluktande sekretet, Vid rengöring finner man djupa strålfåror och mittstrålfåran går långt upp mot ballarna. Strålhornet är som regel trasigt med fickbildningar. I avancerade fall kan hornet vara upplöst och läderhuden blottad. Den blöder då lätt om man rensar fårorna med hovkniv. Tryckömhet kan föreligga för hovkratsen och speciellt på grusväg kan man ofta märka hälta hos hästen.
Behandling
Hovmekanismen måste stimuleras genom förbättrad hovvård med sikte på ökat strålarbete. Utevistelse på torr, relativt fast mark och torra bäddar inomhus är önskvärda. Strålfårorna och strålen ska rensas upp med kniv och lokalbehandlas med t ex kopparsulfat, Nelex, tjära eller 10%-ig formalin genom att indränkta tamponger placeras i strålfårorna. Prognosen är god om behandlingen leder till förbättrad hovfunktion. Strålfårorna bör regelbundet kratsas ur då hästen lämnar stallet och inte då hästen tas in efter utevistelsen. Intrampad jord och sand skyddar nämligen mot bäddens amminiak som löser upp hornet.
Detta en en liten del i vad vi fick till provet om hovar, alltså kommer informationen från en utbildad hovslagare. Mer om hovar kommer längre fram, beror på vad jag känner för att skriva om för dagen :)
Hästens välbefinnande i centrum
Att hästens välbefinnande kommer i första hand är en självklarhet för alla hästintresserade.
Hästen i stallet är helt utlämnad till människans välvilja. Den kan inte fodra, rykta eller motionera sig själv.
För att må bra behöver den skötsel och omvårdnad av kunniga människor på regelbundna tider, sju dgar i veckan. Det spelar ingen roll om det är julafton, nyårsdagsmorgon, om kompisarna har fest eller om jag är trött. Hästen måste skötas. Som ansvarig kan jag inte "stänga butiken" och komma tillbaka när jag har tid och lust. Har man valt hästar som yrke eller hobby har man valt en livsstil.
Hästen måste få sina grundbehov tillgodosedd för att må bra, och man kan inte komma undan med argument som att man inte har tid, lust eller råd. Hela tiden finns frestelsen att fuska: att bortse från att hästen är lerig efter
vistelsen i hagen när bussen går om 5 minuter, att morgonfodra en halvtimme senare, att laga staketet i morgon -
"han går nog inte ut", att fodra med höet som kanske inte är så bra osv.
I situationer som dessa ser man vilka som verkligen sätter hästens välbefinnande i centrum även när det är svårt.
Har man tid att rida eller köra måste man ha tid att sköta. Annars har man inte förutsättningarna att ha häst.
Omtanke om hästen måste kombeneras med kunskap. Annars kan välviljan mot hästen bli missriktad. Mår hästen bättre av att ha tre täcken i stället för ett? Trivs hästen bättre om den får gå åtta timmar i vinterkylan i sin lilla
rasthage i stället för två? Har den här hästen verkligen så speciella behov att den inte kan ha samma foderstat
som alla andra i stallet utan måste ha helt andra fodermedel och dubbelt så mycket strö? Mår hästen bäst av boxvila vid minsta misstanke om att något kan vara fel?
Ridklubben som driver ridskola har inte bara ansvar för hundratals vetgiriga barn och ungdomar. Den har också ett självklart ansvar för hästarnas omvårdnad. En förutsättning för att kunna sätta hästen i centrum av sin verksamhet är att ha yrkesskicklig personal. Det duger inte att ha gratisarbetande klubbmedlemmar eller outbildad beredskapsarbetare som ansvarar för hästhållningen.
Den fina, nybyggda anläggningen är inte det viktigaste. Grunden i verksamheten är yrkeskunnig personal. Även den ridklubb som driver sin verksamhet i form av ideell förening måste ha råd att anlita yrkesskickliga personer.
Att anställa kunniga människor är den bästa investering man kan göra. De köper hästar som håller. De kan fodra rätt. De hanterar hästarna så att det inte inträffar skador.
I trav- eller galoppstallkan man ibland följa tränarnas uppgång och fall. Hur kommer det sig att förra årets
framgångar inte infinner sig medan det är tvärtom för granntränaren? Är det helt enkelt så att den skicklige,
ansvarsfulle förstemannen eller arbetsjockeyn har bytt arbetsgivare?
En del tror att man kan välja ut godbitarna, som ridningen och körning, och överlåta de dagliga rutinerna till någon
annan. De har sett sina idoler - Kyra K, Malin B eller Erik A - i framgångsrika situationer på tävlingsbanan och
tänkt "Sån vill jag också bli." Vad de har sett är resultatet av en mycket hårt och disciplinerat arbete, som till
95 procent består av vardagligt slit i ur och skur. De har sett ytterst målmedvetna människor som, tack vare att de aldrig fuskar, nått världstoppen i sin sport och sitt yrke.
Jag tar mycket av min information från "hästhållning i praktiken" som finns att köpa. Den är en av böckerna vi hade i skolan och den är bra, tycker jag i alla fall.
Jag börjar nu väldigt lätt med att ta denna texten från boken, för det är något som rör alla inom ridsporten.
Håll koll, det kommer mer så fort jag har tid :)
Hästen i stallet är helt utlämnad till människans välvilja. Den kan inte fodra, rykta eller motionera sig själv.
För att må bra behöver den skötsel och omvårdnad av kunniga människor på regelbundna tider, sju dgar i veckan. Det spelar ingen roll om det är julafton, nyårsdagsmorgon, om kompisarna har fest eller om jag är trött. Hästen måste skötas. Som ansvarig kan jag inte "stänga butiken" och komma tillbaka när jag har tid och lust. Har man valt hästar som yrke eller hobby har man valt en livsstil.
Hästen måste få sina grundbehov tillgodosedd för att må bra, och man kan inte komma undan med argument som att man inte har tid, lust eller råd. Hela tiden finns frestelsen att fuska: att bortse från att hästen är lerig efter
vistelsen i hagen när bussen går om 5 minuter, att morgonfodra en halvtimme senare, att laga staketet i morgon -
"han går nog inte ut", att fodra med höet som kanske inte är så bra osv.
I situationer som dessa ser man vilka som verkligen sätter hästens välbefinnande i centrum även när det är svårt.
Har man tid att rida eller köra måste man ha tid att sköta. Annars har man inte förutsättningarna att ha häst.
Omtanke om hästen måste kombeneras med kunskap. Annars kan välviljan mot hästen bli missriktad. Mår hästen bättre av att ha tre täcken i stället för ett? Trivs hästen bättre om den får gå åtta timmar i vinterkylan i sin lilla
rasthage i stället för två? Har den här hästen verkligen så speciella behov att den inte kan ha samma foderstat
som alla andra i stallet utan måste ha helt andra fodermedel och dubbelt så mycket strö? Mår hästen bäst av boxvila vid minsta misstanke om att något kan vara fel?
Ridklubben som driver ridskola har inte bara ansvar för hundratals vetgiriga barn och ungdomar. Den har också ett självklart ansvar för hästarnas omvårdnad. En förutsättning för att kunna sätta hästen i centrum av sin verksamhet är att ha yrkesskicklig personal. Det duger inte att ha gratisarbetande klubbmedlemmar eller outbildad beredskapsarbetare som ansvarar för hästhållningen.
Den fina, nybyggda anläggningen är inte det viktigaste. Grunden i verksamheten är yrkeskunnig personal. Även den ridklubb som driver sin verksamhet i form av ideell förening måste ha råd att anlita yrkesskickliga personer.
Att anställa kunniga människor är den bästa investering man kan göra. De köper hästar som håller. De kan fodra rätt. De hanterar hästarna så att det inte inträffar skador.
I trav- eller galoppstallkan man ibland följa tränarnas uppgång och fall. Hur kommer det sig att förra årets
framgångar inte infinner sig medan det är tvärtom för granntränaren? Är det helt enkelt så att den skicklige,
ansvarsfulle förstemannen eller arbetsjockeyn har bytt arbetsgivare?
En del tror att man kan välja ut godbitarna, som ridningen och körning, och överlåta de dagliga rutinerna till någon
annan. De har sett sina idoler - Kyra K, Malin B eller Erik A - i framgångsrika situationer på tävlingsbanan och
tänkt "Sån vill jag också bli." Vad de har sett är resultatet av en mycket hårt och disciplinerat arbete, som till
95 procent består av vardagligt slit i ur och skur. De har sett ytterst målmedvetna människor som, tack vare att de aldrig fuskar, nått världstoppen i sin sport och sitt yrke.
Jag tar mycket av min information från "hästhållning i praktiken" som finns att köpa. Den är en av böckerna vi hade i skolan och den är bra, tycker jag i alla fall.
Jag börjar nu väldigt lätt med att ta denna texten från boken, för det är något som rör alla inom ridsporten.
Håll koll, det kommer mer så fort jag har tid :)
